Bara papper

The Walking Dead är en känslosam serie. Där tv-serien förmedlar känslor med både musik och begåvat skådespel har serietidningen bara bläck och papper till sitt befogande. The Walking Dead är dessutom en svart-vit serie. Där är inga färger som förstärker.

Det var längesedan jag läste det första numret av The Walking Dead. När jag gör återbesök i serien slås jag av hur effektiv och slagkraftig seriens inledning är. Första sidan går snabbt. Sex rutor action med skottlossning mellan polis och bov.

Och i den sista rutan – BOOM!

Hjälten är skjuten.

Berättarstilen i seriens inledning är minimalistisk.

Sen FLÄMT!

Hjälten öppnar ögonen.

Nästa sida är en heltäckande bild där Rick vaknar upp från sin koma. Detta är de två första sidorna i The Walking Dead. Bara genom det snabba tempot förmedlas spänning och dramatik.
Enkla medel, men otroligt effektivt.

Därefter rullar mardrömmen på. Sjukhuset är fyllt med de vandrande odöda, “walkers”, och Ricks flykt från sjukhuset är kaosartad. När jag läser ser jag att där inte är många ljudeffekter från zombierna, men jag kan ändå höra dem. Hur de alla reser sig rytande som den hungriga flocken de är och går mot Rick medan han panikartat flyr baklänges i trappan. Min hjärna fyller i.

Sen är Rick utanför sjukhuset, tvungen att bemöta den nya dystra verkligheten.
Vi ser bara Rick vandra.

Men nu fuskar min hjärna. När jag läste serien för första gången hade jag ingen aning vad Rick tänkte på. Robert Kirkman berättar The Walking Dead på samma sätt som Ernest Hemingway berättar sina berättelser. Show, don’t tell. Det betyder att där är inte en enda tankebubbla eller berättar-ruta.

Men jag har ju läst serien innan. Jag vet nu att Rick tänker på Lori och Carl. Om han kommer kunna se dem igen. Som en 32-åring med fler dystra erfarenheter än 22-åringen som läste serierna för första gången kan jag relatera mer till Rick nu. Så som vi alla lever våra liv är där vissa upplevelser som är oundvikliga. Människor kommer och går ifrån våra liv. Släktingar dör och relationer tar slut som leder till att de inte finns för oss längre. Om ni någonsin känt ovisshet över att någon kommer finnas för er imorgon, att ni inte är säker på att ni kommer få se den personen något mer – då kan ni också få ett hum om vad Rick känner.

Ricks rädsla är ungefär det – fast tusen gånger värre.
För han vet ju inte ens om Carl och Lori är vid liv.

Rick tvingas möta den nya dystra verkligheten och dess mardrömslandskap

Det är lite som krävs med andra ord. Fast att säga lite är en stor björntjänst mot Tony Moores excellenta tecknarstil. Både Rick och zombierna är fantastiskt ritade. Allting är svart-vitt, men teckningarna har så många detaljer att de blir högst levande för läsaren… ja, så levande som levande döda kan bli.

Min hjärna får mer utrymme att hämta från mina egna känslor och upplevelser när storyn måste berättas inom mig, med min egen fantasi istället för via skådespelare och orkestermusik osv. Visst sätter en tv-serie också igång många olika tankar, men skillnaden mellan en tv-serie och en serietidning är att tv-serien rullar hela tiden.

Om du inte sträcker dig efter paus-knappen så bombarderas du med ny input. Att läsa sker i ens egen takt eftersom det är en själv som aktivt för historien vidare. Utan att tänka på det kanske serietidningen flyttar sig från ens händer till att ligga ner i soffan en minut när tankarna väl sätts igång. En minut som får mig att nå den känslovärld inom mig som gör det enklare att relatera till Rick.

The Walking Dead tv-serien är fantastisk i all sin rätt – men det är inte många saker som kan slå ens egen inpput.

Det är bara papper och bläck – men det är tillräckligt för att få mig att känna mig som Rick Grimes.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.